I förra veckan, när Radio Malmöhus sände sin valspecial om Höganäs, fick jag lära mig att borgarna haft makten i Höganäs sen 1971 – med en kort parantes mellan 94 och 98, när S och FP regerade tillsammans. Det var mer än jag visste och rätt chockerande att inse, men förklarar samtidigt mycket av den passivitet som jag tycker präglar oppositionen i Höganäs. Här är det få som tror att kommunen någonsin kan styras av andra än moderater – både bland aktiva politiker och vanliga väljare.

För ett år sen, när vi drog igång folkomröstningsarbetet, var det få av oss som vågade tro på en seger. Vi hade under sommaren lyckats samla ihop drygt 2 700 underskrifter och tvingade därmed fullmäktige att ta ställning till en folkomröstning, frågan om utvecklingen i hamnen hade hamnat högt upp på kommunens agenda, det skulle bli en hamndebatt i fullmäktige – bara det var en framgång.

Sen fokuserade vi på att försöka få omröstningen den 14 september – eftersom Kovács tydligt talat om att bara ett valdeltagande över 50% skulle innebära att man respekterade resultatet och nästan ingen av oss trodde det skulle vara möjligt att få ett så många att rösta i samband med EU-valet i maj. Vilket uppenbarligen moderaterna inte heller trodde, eftersom de så envist höll fast vid den 25 maj som det enda möjliga datumet.

Det fanns till och med många i Rädda Höganäs Hamn (RHH) som ville att vi skulle lägga ner alltihop, helt enkelt tacka nej till hela omröstningen med motiveringen att det ändå inte var någon idé, att kommunen motarbetat oss både när det gällde datum och formulering av frågan och att det därför inte var försvarbart att alls lägga pengar på en folkomröstning. Istället skulle vi försöka göra hamnen till den stora valfrågan nu i höst.

Men om man ska vinna – både människors förtroende och val – tror jag man måste lyfta fram och så tydligt som möjligt visa vad man själv vill, i motsats till att bara tala om hur fel motståndaren har. Det var på många sätt ett fult spel som spelades i vintras när först valnämnden och sen fullmäktige spikade formuleringen av valfrågan och datumet för omröstningen – och har säkert varit ett fult spel hela vägen med bland annat Högkvarterets märkliga optionsrätt för att köpa marken – och vi hade kanske kunnat komma vidare med fler överklaganden till förvaltnings- och kammarrätten.

Under några vinterveckor stod därför kampanjen och vägde mellan att antingen försöka påvisa så många fel och brister som möjligt hos kommunledningen, eller istället koncentrera oss på att tala om vad konflikten om hamnen verkligen handlar om för så många som möjligt och helt enkelt börja tro på att vi faktiskt skulle kunna mobilisera över 50% av väljarna i maj.

Det var också när vi bestämde oss för det senare alternativet som vi även beslutade att vi skulle försöka ta fram olika egna alternativ och visa dem på en utställning under våren, vilket jag tror är en av nycklarna till framgången i valet.

Moderaterna har alltid gett oss stämpeln ”utvecklingsfientliga nejsägare”, även långt innan RHH bildades och vi bara var en liten skara från Byaföreningen som stod för höghusmotståndet. I och med utställningen på Kajkanten och de olika och snyggt presenterade förslag vi visade där, gick det inte längre att kalla oss för det.

Vi lyckades visa att vi också vill någonting och ännu viktigare – att utveckling inte är liktydigt med moderaternas, Högkvarterets eller någon annan byggexploatörs förslag och idéer. Ingen har monopol på begrepp som utveckling, framtid och förändring och det finns aldrig bara en väg mot framtiden. Det är väl dessutom det politik i grunden handlar om – ett val mellan olika vägar för att förbättra, förändra och utveckla ett samhälle.

I Höganäs slår sig gärna Kovács och moderaterna för bröstet och pekar på hur annorlunda och mycket bättre och mer attraktivt Höganäs är idag än på 70-talet – som om utvecklingen skulle ha stått still om andra politiker haft makten och styrt kommunen. Men så är det naturligtvis inte – lika lite som ett hotelltorn eller bostäder i hamnen idag skulle vara avgörande för Höganäs framtid.

Häromdagen beskrev Kovács sig själv och sitt parti i HD som ”rakryggade, engagerade politiker som har örat mot marken” – och som därför nu utan problem ska ta fram nya förslag för hamnområdet, förslag som ska ta hänsyn till vad invånarna vill och inte vill med hamnen. Det är nästan så att man börjar inbilla sig att det var Kovács själv som gick i bräschen för en folkomröstning och kämpade mot illasinnade förslag från giriga exploatörer som ville förstöra Höganäs fina hamn.

Men sanningen är ju att vi i RHH aldrig fått gehör för vårt krav på medborgardialog, utan gång på gång istället blivit anklagade för att vara odemokratiska när vi drev frågan om en folkomröstning. Och för mig är nog just det en av de viktigaste lärdomarna av det här arbetet – att vi tydligt visat att demokrati handlar om så ofantligt mycket mer än att rösta fram politiker vart fjärde år och sen hålla käften och låta dem göra sitt jobb.

Vi visade att demokrati till stor del står och faller med rättigheten att bilda opinion, skapa debatt och organisera sig för det man verkligen tror på – och att allt det tillsammans faktiskt kan utmana makten och även vinna över den – ett 45-årigt maktinnehav till trots.

Vi var tydliga när vi talade om att vi ville behålla den gemensamma makten över det offentliga rummet, att vi ville utveckla hamnområdet för alla – inte bara för dem som har råd att köpa eller hyra en dyr lägenhet på första parkett – och att vi ville skapa någonting som på allvar skulle kunna vara positivt för höganäsarna, för staden och hela kommunen. RHH:s arbete det här senaste året har vitaliserat demokratin i Höganäs och oavsett vad som händer efter valet, kommer den kraften finnas kvar.

Jag tror aldrig det är bra för en kommun eller ett land att ett parti, eller en och samma allians, har makten för länge. Idéer och tankar behöver vägas mot varandra, stötas mot andra, få nytt ljus från okänt håll. Nu har vi en situation i Höganäs där en liten grupp, med enbart symbolisk inblandning från andra partier, själv beslutar i alla frågor, dessutom i ett krympande antal utskott.

Jag är övertygad om att det är just den situationen som ledde fram till folkomröstningen och som också avspeglar sig i den stora andelen moderata väljare i Höganäs som faktiskt övergav partiet, både i folkomröstningen och i EU-valet.

Kommunledningen brydde sig varken om att lyssna på oppositionen och ännu mindre på protester från medborgare. De trodde blint på sin egen förmåga att alltid ha rätt och aldrig ens behöva diskutera saken med någon annan. Men den här gången misstog de sig på kraften i protesterna och förlorade för första gången på jag vet inte hur länge.

Jag hoppas oppositionen i Höganäs tar vara på den här unika situationen efter folkomröstningen, tar vara på kraften i den medborgarrörelse som RHH:s arbete innebar och inser att det nu – för första gången på decennier – finns en reell chans till maktskifte. Moderaterna är splittrade och försvagade, Peter Kovács har förlorat initiativet och det är dags för andra att ta över. Men då måste man tro på sin egen politik, tro på sin egen förmåga att kunna styra kommunen och vara lyhörd för vad medborgarna vill och tänker.

Susanne Ravani

…

Tal hållet vid Vänsterpartiet Höganäs valupptakt 2014-08-04.

Se talet på YouTube.

Uppdaterades: 12 aug 2014