Pål Brunnströms tal på 1 maj 2016

Kamrater och första maj-demonstranter!

Vi lever i bistra tider när kapitalet och den politiska högern känner luft under vingarna, men vi lever också i en tid då det också sker många vackra och politiskt hoppingivande saker.

För ungefär tre veckor sedan var jag och säker många av er i Bjuv för att protestera mot nedläggningen av Findusfabriken. Vi var många tusen som demonstrerade, den största demonstrationen i den bygden och kanske även i hela nordvästra Skåne på mycket länge.

I Bjuv har ägarna, riskkapitalbolaget Nomad foods, plötsligt kommit på att det går att göra ännu lite större vinster genom att lägga ner här och skeppa hit ärtorna från Tyskland istället. Den luttrade socialisten suckade kanske något om att ”sådan är kapitalismen”, men det vackra som händer i Bjuv är att folk sätter ner foten och säger nej.
Nej. Vi förstår att det här är kapitalismens logik, men vi accepterar den inte. Nej. Vi kräver att våra liv också räknas.

Och det vackra är att vi gör det här tillsammans. För tillsammans kan vi organisera oss. Tillsammans kan vi kräva ansvar, och även om Nomad foods ägare sitter på en ö i caribien och dricker paraplydrinkar, så kan vi skrika så högt att vårt nej når ända dit.

En demonstration som den i Bjuv sker inte ur tomma luften. Det är många timmars arbete av många fantastiska kämpar i Livsmedelsarbetare förbundet i Bjuv. Och det är många utanför Bjuv, som sett hur viktigt det här är, och engagerat sig.
Organiserat sig. Tillsammans.

Det är viktigt att vi försöker stoppa nedläggningen av Findus i Bjuv, men det är också viktigt att vi ser till att kräva av regeringen, att nästa gång det är ett riskkapitalbolag som förbereder sig för att lägga ner, avskeda massa människor och lämna dem i sticket, då ska det kosta. Det ska helst kosta dem så mycket att de avstår från nedläggningen, men om det inte går ska det åtminstone kosta dem så mycket att de människor som drabbas får tid och råd att ställa om sina liv. Sådana lagar finns i andra länder, och vi kräver av den svenska regeringen att den ser till att införa liknande lagar i Sverige, så att vi slipper fler nedläggningar som den i Bjuv.

På den andra sidan i konflikten i Bjuv står Nomad Foods, ett riskkapitalbolag som gör sitt bästa för att smita under skatt och därför skrivit sig på en ö lång bort med en slapp skattelagstiftning. Det här har visat sig vara något av en folksport bland de rika i Sverige och resten världen, något som de hållit på med i decennier men som nu avslöjats med det som kallas Panama-pappren. Genom olika typer av trix och fix har de kunnat fuska sig till lägre skatt.

Man räknar med att det försvinner ungefär 46 miljarder varje år. Många har varit arga över det här, men jag tycker egentligen inte vi varit nog arga. 46 miljarder! Det är pengar skulle göra underverk med vården. Med skolan. Med äldreomsorgen. Det här måste få ett omedelbart slut nu. Ett av de två viktigaste kraven här är att återinföra förmögenhetsskatten och skatten på arv och gåvor, dels för attäven de riktigt rika ska bidra till det välfärden, men också för att det annars är svårt att veta hurmycket pengar de ens har.

Alla måste betala skatt, ingen ska komma undan med att fuska och de rika ska betala mest!

En vacker sak som också hänt är den fantastiska folkliga solidariteten med Refugees Welcome. Jag vet att det kan kännas länge sedan nu, när gränsen är stängd och flyktingarna stängs in i läger i Grekland, Turkiet och Ungern, men jag vill att ni ska försöka minnas den fantastiska känslan som fanns i augusti-september förra året, när flyktingar kom strömmande med båtarna över sundet och möttes av vänliga människor. Vanliga människor som kom med mat och filtar till människor som var hungriga och frös. Tusentals människor som ställde upp. Som organiserade sig, tillsammans.

Idag ser vi istället en regering som tvingar färjebolag och andra företag att stoppa människor som försöker ta sig till Sverige men inte har papper. Som betalar den allt mer auktoritära regimen i Turkiet för att stoppa flyktingarna redan vid gränsen.

Det här är en rasistisk politik. En politik som gör skillnad på folk och folk. En politik som med byråkratiska metoder förvägrar människor basala rättigheter som möjligheten att söka asyl. En politik som varje dag skördar dödsoffer och skapar ett outsägligt lidande för tusentals och åter tusentals människor.

Jag tror det viktigaste vi kan göra i tider som dessa är att organisera oss, tillsammans. Det är genom att stå många tillsammans vi kan visa att de rasister som idag bränner flyktingboende är en liten minoritet, och att alla vi andra är så oändligt många fler.

Det är tillsammans vi kan vända det som beskrivs som ett problem, att många unga människor nu söker sig till Sverige, till en möjlighet.

Tillsammans kan vi få fart på byggandet av bostäder till gamla och nya invånare, för bostadsbristen är inte något nytt fenomen. Den har vi väl haft i ungefär 20 år nu, sedan den borgerliga regeringen Bildt avskaffade de statliga stödet. Och det är just det som behövs igen. Statliga satsningar för att bygga mycket, och för att det ska bli bostäder som vanliga människor har råd att bo i. Högerns svar är att ropa efter marknadshyror eller fantisera ihop sagor om att alla har råd att köpa sig en bostadsrätt, men vänsterns svar måste vara att göra det tillsammans. Gemensamt kan vi finansiera ett byggande så att alla kan få en bra bostad till en rimlig kostnad.
Tillsammans kan vi anställa fler i den vård och den skola som sedan länge har varit i stort behov av mer personal.

Vänsterpartiet driver på för att bygga ett starkt gemensamt samhälle, tillsamman. Men högern bygger ett bräckligt, där var och en får klara sig bäst man kan, ett halmhus som ger vika vid minsta vindpust.

Om man sänker skatterna med 140 miljarder och låter välfärden stå och blöda vinster, som högerpartierna gjorde när de hade regeringsmakten – då blir vårt samhälle väldigt mycket mindre tryggt och stabilt. Vad som återstår när Aleris, Vardaga, Capio, Academedia och numera Bert Karlsson, tagit sitt, är just ett halmhus till samhälle.

Vänsterpartiet har förhandlat med regeringen, alltså socialdemokraterna och Miljöpartiet, de senaste åren. Vi har fått igenom mycket bra, nu senast 10 miljarder till välfärden, i höstas en satsning på barnfamiljer med gratis glasögon och gratis mediciner till barn. Det här är bra politik som gör skillnad i människors liv, och socialdemokraterna har varit ivriga att framställa det här som segrar, men för oss som har insyn blir det pinsamt tydligt att det är vänsterpartiet som har idéer för att förändra och förbättra, Socialdemokraterna framstår som politiskt väldigt trötta och visionslösa. Morgondagens vänster, framtidens vänster, kommer i allt mindre grad kunna förlita sig på att sossarna ska leverera. Det kommer nog vara så, att vi med nödvändighet bygger en ny, självständigare vänster, för det är vi som har idéerna för framtiden. Men vi i Vänsterpartiet kan inte bygga den ensamma. Bara tillsammans med miljörörelsen, fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen kan vi göra det, men tillsammans! Tillsammans kan vi göra det.

Det Vänsterpartiet fått igenom i förhandlingarna med regeringen är bra politik, vi är och ska vara stolta över det, men det räcker inte. Vi måste höja ambitionsnivån, och vi måste tvinga den regering som nu sitter att höja ambitionsnivån. Så mycket inom välfärden har urholkats och förstörts under Alliansens högerstyre. De ha sänkt skatterna med 140 miljarder, och då har de också minskat utgifterna, samtidigt som vi fått en större befolkning.

De har också urholkat arbetsrätten med införandet av ”Allmän visstidsanställning” och andra förslag.

Allt det här måste vi ta itu med. Tillsammans. Vi måste vara tydliga mot regeringen. Är ni en höger eller en vänsterregering? Kommer ni att kunna bygga ett starkt gemensamt samhälle, eller ska det fortsätta vara ett halmhus?

Vi lever i bistra tider när kapitalet och den politiska högern känner luft under vingarna och där socialdemokraterna tappat farten, men vi det finns också mycket som ger hopp. När många människor kommer tillsammans och kämpar för en bättre morgondag, då finns det hopp.

Så i hopp, kamrater och förstamaj-demonstranter, hälsar jag er. Länge leve första maj!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv
Kategorier